freja och lisas blogg

Jag längtar tills jag har tagit kortet. Gode gud jag klarar inte denna spänningen så mycket längre. Jag måste få köra upp och jag måste klara det. Snart.

Var på orana idag. Kändes skönt. Fick ett litet andrum. Det är rätt kass stämmning och känns rätt konstigt att vara där nu. Som att man inte är välkommen av dom nya som kommit dit nu. Men det kopplar bort hjärnan ett tag.
Men man hör massa med. Det är full rulle på självskadandet. Läser deras dagböcker runtom på nätet. Fy, mår lite illa. Jag minns hur det känns. Det var länge sen och jag gjorde aldrig så djupa sår, men det känns endå. Jag skulle aldrig skära mig nu. För det känns så fruktansvärt barnsligt. Men ibland kan jag sakna det. Att får vara barnslig. Att slippa ta ansvar och vara självständig. Bara skära, skrika och krypa upp i mammas knä.
Men jag har lärt mig nu, jag vet vad jag ska göra och jag vet att det Bara hänger på mig.
Det är jobbigt med. På ett annat sätt. Att stå emot, stå kvar.