freja och lisas blogg

Nu har jag blivit påmind.. måste skriva lite=P... det kommer bara bli patetiskt endå. vilka är de som läser detta?
So. Allt är skit. Jag har till nyår. Sen får vi se vad som händer. Vad dom säger. Om jag är kvar i skåne eller om jag ska tillbax till växjö. Jag bryr mig inte så mycket facktiskt. Jag vill fixa det satans körkortet så det är gjort.. Jag är lixom för nära för att ge upp det nu. Men resten lixom.. saknar betydelse. Typ. Historian kommer gå åt helvete. Förmodligen svenskan med. Finns en liiten chans att ja kan få g. Ja bryr mig int eom att träna. Vi har bytt gym precis. Först verkade det helt bra, de här nya. De har tv i maskinerna typ=P. Men hela stämmningen är annorlunda.. Ja går till motionssakerna å vågar inte röra de andra sakerna. De e Mycket fler muskelkillar där. Dessutom har dom färre trappmaskiner där och inga alls där jag var först, gymet utanför stan, så jag tog nån inlinessak istället. Å den e skitjobbig. Jag pallar inte alls lika länge som på trappmaskinerna på friskvårdshuset. Å gissa om jag känner mig totalt misslyckad då?
Jag red igår. Å galloperade.. Det var underbart. Helt kul.. har börjat fatta grejen lixom. Jag skulel vilja rida som träning istället. "Är det ett undvikande att du inte vill gå till gymet?" Suck. De lyssnar inte. Asså jag kanske inte fattar, de är ju endå rätt troligt, för jag har ju undvikit hela mitt liv och det är meingen att jag ska programera om hjärnan. Men hur djävla lätt är det att säga till sig själv, "allt du tänker och gör är för att undvika". Allt jag gör och tänker är.. Ju den jag är. Seriöst, forska fram nån satans operation så man kan få det UR huvet!

Sophie kommer bli arg igen. Eller hon blir inte arg. Men hon blir ju inte glad. Hon säger att jag inte kan göra så. Shit, kommer nog få snacka med Therese nästa vecka med... Undra vad hon kommer säga=P... HON kommer skälla... Suck.

Det där om helvete åt båda hållen, men att det ena alltid komemr vara ett helvet men inte det andra. Det är ju bullshit. Båda kommer alltid att vara helveten. Det ena kanske mer.. ett fängelse. Ofrihet.
Jag menar, om jag börjar göra allt det jobbiga, måste jag fortsätta. Hela livet. Varje dag. Om några år kan jag trappa ner det lite. Men jag måste endå fortsätta. För annars står jag efter tio år igen å vågar inte gå på stan. Är det värt det?? Det har blivit mycket svårare att se det nu.. det osm gör det värt det.
Innan tänkte jag att jag ville ha ett hus på landet å ha ett bra jobb, kanske ett eget företag å jag skulle måla å va med i en teaterförening å rida å ha pudlar å katter å en man å barn å jag skulle engagera mig politiskt å jag skulle göra vackra saker å resa å Fota å upptäcka massa olika kulturer å lära känna massa människor å massa massa saker..  Med de som mål är det ju värt det..

Som om jag skulle kunna göra nåt av de..

Kan man bygga en koja i skogen och leva på vad man hittar? Utan någon kontakt med omvärlden?