börja leva?
Vet inte riktigt vad jag ska göra. Ska till växjö på möte på tisdag. Vet inte vad jag ska säga. Eller be om. Det känns meningslöst att vara kvar här nu. Jag har gjort mitt här. Allt är super rörigt.
Jag tror iaf jag vill flytta till en storstad och försöka själv. Försöka få jobb eller praktik. Och börja studera igen om ett eller några år. Jag är så satans skoltrött just nu.
Jag gillar sthlm. Men det skulle bli lite svårt. Jag känner inte till staden så mycket, vet inte hur jag skulle få tag i lägenhet eller jobb. Om jag istället flyttade tillbaka till Växjö ett tag skulle förmodligen sos kunna hjälpa mig. Det har dom snackat om innan iaf. Men jag vet inte om jag vågar be om det. När sophie hör. Och jag ska prata med henne om det på måndag. Hon kommer säkert börja snacka om undvikanden å blabla.
Jag är bara så djävla trött på detta nu. Jag vill va normal. Jag vill inte stå utanför å se på å vänta på att det ska bli min tur. Jag vill ta Mitt liv och börja leva det Nu. Asså.. hehe, lustig mening=P. Ni fattar.
Den stora frågan är om jag klarar det. Kommer jag bryta ihop efter tre månader? Och om jag gör det, kan jag hantera det? Kan jag komma på fötter igen? Själv.
Jag tror iaf inte att jag kommer få större förutsättningar att i framtiden Bättre kunna hantera nåt sånt, om jag stannar kvar här i ett halvår till.
Jag vill inte ha de här hökarna på mig hela tiden. Jag vill inte gå å träna för att jag måste gå å träna för att det är jobbigt. Jag vill gå å träna för att det är bra för min kropp. Det är bra Fysiskt. Jag vill inte gå till skolan för att det ingår i behandlingen, å sånt. Jag vill gå för att Lära mig. Jag vill leva mitt liv som Jag vill leva det.
De kommer skratta åt mig. Säkert. De kommer inte att förstå.
Kanske de har rätt. Jag kanske inte Är redo. Jag är djävligt känslig. Jag är ledsen. Och jag blir upprörd över saker. Men är det inte så livet är? eller kan det inte åtminstone vara så?
Superrörigt huvud.
Sophie sa "gaska upp dig å gå å träna". När jag sa att jag var förkyld. Jag hade förfan feber. Men hon tror bara jag undviker. Det är det jag menar. De hör inte. De stänger öronen. Vad ska jag göra?!
Jag har försökt prata med dem.